Åh vad bra det var i Jönköping, Jag var ju på Niklas Strömstedt med Britten igår. Först när vi kom dit så var vi själva,hm har vi kommit rätt? Jodå, det var rätt, Britten frågade hur många biljetter som var sålda, inte så många sa tjejen, ca 200!! Ojdå, det kändes nästan lite pinsamt. Stackars Niklas, men när vi väl kom in i den lilla teatern så förstod man att han ville nog inte ha så många fler, det var som att komma in i hans vardagsrum eller han hemma hos mig. Han hade två urduktiga musiker med sig som spelade alla möjliga instrument, tom på samma gång, trummor och bas eller elgitarr samtidigt var inget för den killen. Tjejen som var med spelade piano, cello, gitarr och bas oxå, dock inte på samma gång men de var såå duktiga. Niklas sjöng och berättade med hjälp av diabilder om sina 30 år som artist. Jag har nog aldrig varit på ngt som kändes så personligt. Superhärligt.

Nu har jag förresten hittat min roll i familjen Johansson: Bank&mat(sug på den ni)